Figuriner var länge ett prydnadsobjekt som visade upp människan i olika situationer. De kunde visa upp allt mellan festklädda människor till liten pojke med hund. Huvudsyftet var att det skulle vara något fint att ställa på chifonjen till beundran.
Under senare delen av 1900-talet kom det in ett mer stiliserat, kanske mer modernt uttryck, där motivvalen ofta kunde vara djur i olika utföranden i glas, trä eller lera.
Men de stod ofta ensamma och visade upp sig i sin designade ensamhet.

Jag vill återföra figurerna i ett sammanhang som idag kan kännas mer aktuellt, där mina kvinnor pratar med jorden, och vad som lever på den, och som vi är i ett sådant stort behov av att leva i samklang med och inte bara av.
Mina kvinnor kanske vill få oss att stanna upp en stund och reflektera över det ofta snabba liv många av oss lärt oss att leva.
Några av skulpturerna bär vingar – i dem har jag undersökt vad vingarna gör med oss i tanken. Vi människor saknar fysiska förutsättningar för att flyga, men flyga i tanken kan vi och längtar det gör vi. Jag ser vingarna som en påminnelse om våra möjligheter i livet, att ge tankarna och drömmarna kraft.

Embracing Birdie, skulptur i glaserad keramik[/caption]